Kärlek är ett stort ord, ett mäktigt ord. Det vittnar om ömhet och om vänskap.

Jag älskade min farmor så innerligt.

Jag började skolan igen i tisdags efter ett skönt lov av ledighet. Dagen började bra, det var trevligt att träffa kompisarna igen. Annars var det som vanligt i skolan med lektioner hit och dit. Syrran frågade om jag skulle hänga med och äta lunch hos farmor, men eftersom det var första dagen i skolan kände jag att jag ville äta tillsammans med dem. Jag lovade att komma till farmor dagen därpå och vi skildes åt med ett "syns på nästa lektion" precis som vanligt.
Men det blev inte som vanligt... och det kommer det aldrig bli igen.
När jag precis ätit klart och jag och kompisarna pratar om någon oviktig sak, så ser jag min syster i matsalen. Jag tänkte inte på det då, men när hon gick fram till mig med andan i halsen och med ett chockat intryck förstod jag att något var fel. Väldigt fel.
Min fösta tanke var att det hade hänt mamma eller pappa något, och jag blev skärmd. Sen uttalde hon orden;
"Farmor är död"
Jag kommer aldrig glömma de orden. Jag kunde inte förstå vad som hänt, och jag kan fortfarande inte riktigt fatta det.
Isabella började tala om ambulans och att pappa var påväg, men mitt huvud var inte klart. Jag gick tillbaka till min plats och började storgråta. Kompisarna blev chockade och frågade vad som hänt. Sen ringde pappa och ville att vi skulle möta abulansen. Hela tiden var kompisarna med. Kramarna från dem tycktes aldrig tog slut och de började också gråta.
Utan dem vet jag inte hur jag hade klarat det.

Vi stod ute och väntade på ambulansen, jag vågade inte gå in. jackan hade jag inte med mig så en kompis gav mig sin.
Jag grät och grät och grät. har nog aldirg gråtit så mycket i mitt liv. Jag gick in och kollade på farmor där hon satt. Hon låg under en tjock filt med sin välbekanta kaffe-kopp ämte sig. Den där kaffe-koppen... hon gick jämt runt med den, och jag vet att hon själv hade skrattat åt det.
Jag trodde hon skulle se ut som hon sov, men jag såg direkt på henne att hon var död. Som om själen och all hennes personlighet lämnat kroppen där, som ett tomt skal. Hon var sig inte lik, så otroligt kall. Min farmor var jämt så glad och där låg hon helt livlös.
Resten som hände är historia. Jag var i alla fall i lägenheten i flera timmar efter det och grät. Jag ville inte titta på när de bärde bort kroppen men jag väntade utanför där likvagnen stod. Sen blundade jag. Att se vagnen köra iväg med min framor skulle vara hemskt, men ljudet av bilden som sakta avlägsnade sig kändes med.
Den natten var det många som grät, jag kunde inte sova utan låg och kände mig förtvivlad. Jag hörde de andra i huset som också snörvlade emellanåt.

Jag trodde aldirg det skulle hända. Inte nu i alla fall. Min farmor var så glad och så livfull. Senaste gången jag såg henne var på min födelsedag. Om jag hade vetat... jag skulle gjort så mycket mer. Jag skulle sett henne i ögonen en lång stund och sagt: "Jag älskar dig, det vet du va?"
Jag vet att hon älskade mig och min syster. Hela hennes lägenhet var fulla av bilder på oss och hon verkade så stolt över oss jämt.
Jag gav alltid min farmor slängkyssar och kramar innan jag gick.
Att vara tillsammans med min farmor kändes jämt tryggt. Hon hade ju funnit där, hela livet. Jag brukade komma över och äta lunch och hon berättade sina historier.

Idag är det fredag. Jag var alltid hos henne på fredagarna.

Det är så tomt...